Gabriella Novak, Sverige/Poland

Jag är en polsk-svensk konstnär verksam i Stockholm med en tvärdisciplinär praktik där fotografi, text och andra visuella uttryck samspelar. Jag arbetar med fotografi, måleri, teckning, performance och video, och låter det medium som bäst svarar mot den aktuella undersökningen styra processen.

Fotografiska iakttagelser fungerar ofta som utgångspunkt och utvecklas vidare genom teckning och måleri, medan performance och text blir reflekterande och fördjupande rum för berättande. Min praktik är förankrad i självbiografiska och dokumentära arbetssätt och kretsar kring frågor om minne, identitet och kroppslig erfarenhet.

Under de senaste åren har text blivit ett integrerat och parallellt verktyg i min konstnärliga praktik, både som metod och som ett självständigt uttryck. Detta har lett till ett fördjupat arbete med en självbiografisk prosabok, där jag undersöker hur visuell perception kan översättas till litterärt språk.

I projektet utforskar jag hur minnen, dokumentärt material och personliga erfarenheter kan vävas samman till en sammanhållen prosatext. Boken kommer även att innehålla nyproducerade teckningar som en integrerad del av det konstnärliga uttrycket, där text och bild samspelar och förskjuter varandras betydelser.

Genom att utgå från det självbiografiska vill jag öppna för bredare frågor om tid, kroppen och minnet. Min praktik präglas av en långsiktig undersökning av hur personliga erfarenheter kan bearbetas och gestaltas genom olika former av berättande, vilket i detta projekt vidareutvecklas i ett litterärt format.

”Water” 

Polaroider, 2014

Jag sänker ner mitt ansikte i vatten som en stillsam handling av överlåtelse. Under ett flyktigt ögonblick upplöses kroppen under ytan, svävande mellan andetag och tystnad, synlighet och försvinnande.

Vattnet blir ett rum för ritual – en gest av rening och förnyelse. Att sänkas ned markerar en tröskel, en passage där kroppen avlägger sin tyngd, sina minnen och spåren av det levda. Att stiga upp igen är inte bara en återkomst, utan en återkomst i förändrad form.

Polaroiden bevarar detta sköra ögonblick av övergång. Dess unika materiella närvaro speglar handlingens oåterkallelighet: ett ögonblick som inte kan upprepas, endast bevittnas. Bilden dokumenterar inte i första hand en handling, utan bevarar ett tillstånd av tillblivelse – en kropp upphängd mellan upplösning och återkomst, mellan sårbarhet och förvandling.

”Braid” 

Installation; teckning (1985), fotografi, hår, 2015

När jag var barn lät jag håret växa i flera år. Det blev allt längre, ända ner till midjan, och förvandlades till en tyngd som jag bar utan att själv ha valt den. Min mamma borstade det omsorgsfullt och satte i rosa band, pärlor och hårspännen, som om de fullbordade en bild av mig själv som jag inte kände igen.

När jag var omkring sju år gammal och ensam hemma hittade jag mammas sax, gömd högst upp i ett skåp. Jag klättrade upp för att nå den. Framför spegeln klippte jag av mitt hår utan någon egentlig plan och såg det falla till golvet, tillsammans med den gestalt jag hade tvingats bära. Resultatet blev ojämnt och märkligt, men för första gången var beslutet helt och hållet mitt eget.